Jag vill här ge dig mitt vittnesbörd, hur Herren kallade mig.
Redan när jag föddes trodde läkarna att jag skulle dö. Jag hade lung, hjärt och lever fel. Prognosen för mig att överleva var minimal. Mina föräldrar var båda frälsta och engagerade sin församling att be för mig. Men den egentliga vändningen för mig kom då mina föräldrar överlät mig till Herren. De sa till honom. - Om vår son bara får leva får du ta hand om honom resten av hans liv. Då började ett mirakel äga rum och mycket snart fick jag lämna sjukhuset och komma hem.
Herren hade verkligen sin hand över mitt liv redan från början. Redan tidigt förstod jag att han hade en speciell plan för mitt liv. På ett läger vid 9 års ålder tog jag det slutliga beslutet att följa Herren. Och ett år senare döpte jag mig.
Redan tidigt upplevde jag Herrens tilltal i mitt liv. En kväll efter att jag gått och lagt mig, talade Herren till mig med en hörbar röst, där han ville att jag skulle fortsätta vittna om honom i skolan och sedan bli missionär.
En annan kväll undervisade jag min mamma två timmar om nådegåvorna med ingivelse från den Helige Ande.
Jag vittnade om Jesus i skolan, och drömde om att en dag bli missionär. Jag började känna en längtan att missionera i Indien. Samtidigt började jag bli deprimerad och ganska snart fick jag allvarliga psykiska problem. Djävulen försökte tidigt förstöra mitt liv på alla sätt. Jobbiga barndomsminnen och annat avlöste vartannat. Mina föräldrar hade skilt sig när jag var fyra år.
I tonåren flyttade jag och min mamma, och gick sedan med i en församling som var mycket osund med syner och uppenbarelser. Jag kände att jag förlorade fotfästet i min förut så trygga tro. Men Herren fanns hela tiden där, och såg mitt hjärta av att vilja leva helhjärtat för honom.
Trots mina problem började jag bibelskola, och när tillfälle gavs ,åkte jag på team till Indien. Vi fick se många frälsta och helade på denna resa, trots detta fortsatte mina psykiska problem. Efter att jag etablerat kontakt med en indier jag träffat, startade vi vårt missionsarbete Barmhärtighetsmissionen 1995. Med evangeliskt arbete i den sydindiska delstaten kerala, samt matutdelning till fattiga familjer.
Vi fick se många människor bli frälsta och få sina liv förvandlade. Men psyket blev inte bättre. Trots förbön och terapi, mådde jag så dåligt att jag var tvungen att börja äta medicin.
2012 startade jag och min fru också ett hjälparbete bland Aetasfolket i Filippinerna. Där vi senare fick be till frälsning och döpa ett tjugofemtal personer. Nu vid en ålder av 46 år efter att ha bott på Filippinerna i ett och ett halv år, planerar jag och min familj att flytta hem till Sverige igen. Jag brottas fortfarande med psykiska problem, men det har inte hindrat Herren från att kunna använda mig under alla år. Vi förstår inte alltid, varför vi fortfarande måste brottas med svaghet i vårt liv, varför vi inte får seger på vissa områden. Men vi kan vara vissa om att Herren kan och vill använda oss ändå bara vi har ett hjärta att följa och tjäna honom.
Din svaghet är inte ett skäl att låta bli att följa din kallelse. Allt för många kristna sitter i sina kyrkor och vågar inte följa sin kallelse, kanske p.ga svaghet i sitt eget liv. Det är tragiskt, vi behöver göra allt för att vittna om Jesus, oavsett om du gör det i Sverige eller i något annat land. Jesus kommer mycket snart, vi har inte tid att fundera på om vi ska gå eller inte. Vi måste börja GÅ, då kommer vi också få se att ordet håller att lita på.
Jörgen Milton
www.mercymission.se
